Ibland är livet orättvist

Jag sitter här och vet inte hur jag känner. Jag känner mig tom och förlamad. Tårarna är nära men ändå kan jag inte gråta. Jag har gråtit så mycket och nu gråter jag inuti.

Jag har förlorat min pappa. Han lämnade oss hastigt i onsdagskväll. Jag fick chansen att säga farväl men det räcker inte. Jag vill inte säga farväl till pappa, jag vill att han ska finnas här för mig. Jag vill att han ska få vara med när hans barnbarn växer upp, jag vill att han ska vara med när jag gifter med.

Det är inte rättvist att min pappa inte finns längre. Han var inte sjuk. Jag fick ingen varning, ingen tid att förbereda mig. Jag fick ingen sista kram. Om jag ändå hade vetat att det var sista gången. Jag hade kramat honom så hårt och inte släppt honom. Jag hade sagt till honom att jag älskar honom. Jag hade berättat för honom hur mycket han betyder för mig. Jag hade inte släppt hans hand. Jag önskar att livet inte vore orättvist.

Pappa, jag saknar dig! Saknaden är oändlig!

pappa och jag
Hanna

Dag 8 – Ett ögonblick

Ett ögonblick, det var det enda jag behövde sen visste jag att det skulle bli vi.

Det var en augustikväll i Hjo, jag hade precis fått körkort. Jag och två tjejer hade åkt dit för att gå på ett nytt ställe. Jag var som vanligt chaufför. På vägen dit sa en tjej att det skulle komma 3 killar från Mullsjö. Jag hade fördomar och tänkte att det var “bönder” som skulle komma. Det var det inte men de liknade raggare, förutom en av killarna som var det snyggaste jag sett på länge.

När de sa hej så kände jag att jag blev knäsvag, fast jag satt ner. Jag var ganska blyg och kunde inte prata så mycket. Det visade sig att han också var chaufför. När nattklubben stängde hamnade vi på en tokig efterfest där vi spelade kort.

Det var sent när vi åkte hem men vi hade redan bestämt att vi skulle träffa killarna i Mullsjö kvällen efter. Innan helgen var över så var vi ett par.

Hanna