Livmoderhalscancer, del 4

Har ni missat något av de andra inläggen så har ni de här, del 1, del 2 och del 3.

Första helgen sov jag i Inez säng. Jag hade fortfarande kateten och ville inte att barnen skulle trassla in sig i slangen. På måndagen fick jag ta bort kateten och även plåstren för såren. Det visade sig att jag inte tålde plåstren och fick stora fula sår. De gjorde ondare än ärren.

Återhämtningen gick därefter jättebra. Det jobbiga var toalettbesöken, både 1:a och 2:an gjorde ont. Jag kollade på OS och vilket härligt OS det var. Jag virkade och stickade. Efter 2 veckor började jag jobba lite, jag har eget företag och jobbar hemifrån.

I skrivande stund har det gått över 6 veckor och jag känner mig helt återställ. Ibland kan jag dock få lite känningar i magen om jag bär något av barnen men det blir mer sällan.

Förra veckan ringde en läkare från sjukhuset och berättade lite om operationen. De hade tagit 14 lymfkörtlar på höger sida och 13 st på vänster. Tumören hade varit stor, 43 mm och allt över 40 mm är stort, så de hade inte kunnat ta bort tillräckligt med frisk vävnad. Detta betyder att jag kommer få strålning.

Det finns två olika strålningssätt, ett yttre och en inre. Den yttre pågår i 5 veckor, varje dag och som jag fattade det även infattar cellgifter. Den inre strålningen skulle utföras 3-4 ggr på en vecka och skulle inte infatta cellgift.

Läkaren trodde att jag skulle få den inre strålning, det var 80% chans sa han. Vi hoppas på det. Om ca 2 veckor skulle jag få en kallelse.

Detta är min historia hittills. Har ni några frågor så tveka inte att höra av er!

Hanna

Livmoderhalscancer, del 3

Om du missat de första två delarna så hittar du del 1 här och del 2 hittar du här

När det var dags för inskrivning på sjukhuset den 4 feb var jag förväntansfull. Äntligen skulle den sjuka delen i mig bort. Äntligen skulle jag bli frisk. Prover togs och infarter sattes i armen. Jag fick ett rum först och sedan fick jag byta till ett eget rum. Det var skönt. Jag fick träffa läkaren som skulle operera mig. Det skulle bli en robotassisterande operation. Detta betydde att jag skulle få 5 hål i magen, sk portar där instrument och robotarmar fördes in för att ”klippa bort” livmodern som sedan togs ut vaginalt. Han sa också att jag skulle få åka hem på fredag, dvs 2 dagar efter operationen.

På eftermiddagen fick jag träffa narkosläkaren. Jag fick svara på frågor och jag berättade att jag lätt blir åksjuk och ville ha något emot det! Det var ett tips från en sköterska som jag fick när jag gjorde min första undersökning.

På kvällen duschade jag med Descutan, två svampar. Håret och huden blev så sträv. Rena kläder sedan ned i sängen! Somnade utan besvär. Jag skulle vara första patienten på operation. 

Morgonen kom och jag duschade igen. Mer rena kläder och ned i renbäddad säng. Pratade med gubben och han knappt gå och kissa innan de hämtade mig, då var kl 7:20. 

Ryggbedövning och infarter sattes in och det var många personer i rummet. Efter ryggbedövning kände jag inte benen och efter ganska kort tid så somnade jag. Jag vaknade någon gång vid elva men somnade om igen. Jag hade ont i vänster armen och den var svullen. Jag låg på uppvaket och kollade klockan, den var ett. Slumrade lite medan sköterskor gick förbi. Jag hade dålig syresättning så jag fick syrgas. Slumrade till och från och vid 16-tiden fick jag komma tillbaka till rummet. Där blev jag väckt en gång i timmen av sköterskorna. De kollade febern, om jag mådde illa, blodtryck, ifall jag hade klåda och pulsen. På kvällen orkade jag ringa gubben och berätta att allt hade gått bra.

Jag hade fem stora plåster på magen och en Suprapubisk katet, dvs katet ur toppen på urinblåsan. På kvällen började illamåendet komma. Jag fick en tablett men det hjälpte inte, jag kräktes, grönt! Otäckt. Men sen var det över! 

Jag var hungrig men kunde inte äta, så i flera dagar försökte jag tvinga i mig mat. Det höll i sig även när jag kom hem. 

På torsdagen kom jag upp och släpade runt min katet. Men jag orkade väldigt lite och kunde inte äta. Så jag sov mest och glodde på tv. Armen var fortfarande svullen och jag hade svullnat i ansiktet så jag fick dropp och vätskedrivande. Men det släppte inte. Jag drack nog för lite vatten själv. Sköterskorna hade även problem med att sätta infarter då jag var så svullen i armarna.

På fredagen orkade jag dusch och ta på mig rena kläder. Magen var som en ballong. Jag har ganska tjock magen men detta var otroligt. Kände mig gravid! Fick på mig stödstrumporna. Jag fick veta att jag fick åka hem så gubben kom och hämtade mig vid 17-tiden. Men det var en lång resa hem! Jobbigt att sitta med magen så länge!

Äntligen var jag hemma! Då var det dags att ta min första spruta Innohep, blodförtunnande. Att sticka sig själv i benet var en utmaning. Men jag hade ju inget val, bara att sticka in den lilla nålen! Varje dag i 4 veckor! Skönt att det är över!

Del 4 kommer senare

Hanna

Livmoderhalscancer, del 2

Början på min cancerhistoria hittar du här

Till helgen skulle vi fira min 40-årsdag. Hela kvällen genomsyrades av snack om cancer/cellförändringar. En väninna hade haft cancer i urinblåsan och en annan cellförändringar. Jag började tro att gynekologen hade fel och att livmodern skulle klara sig.

Fredagen den 20 dec fick jag träffa en läkare på kvinnokliniken som förklarade lite mer pedagogisk vad gynekologen hade hittat. Efter undersökningar av två läkare så berättade de att jag hade en tumör på livmoderhalsen. Den var ungefär 25 mm x 35 mm. Den måste opereras bort och de kommer antagligen ta vävnad runt omkring och då är det bäst att ta livmodern också! Läkaren frågade om jag ville ha fler barn och jag sa att jag ville det. Hon sa då att det kan gå att spara stora delar av livmodern MEN det kommer antagligen bli en graviditet med komplikation och förtidigt född bebis. Jag bestämde mig då att jag inte vill förstöra känslorna av mina tidigare graviditeter och förlossningar BARA för att! Vi har ju två fina barn.

Läkaren var väldigt pedagogisk och förklarade vad som kommer hända nu. Hon skrev ned allt på en lapp, så jag kunde gå tillbaka och läsa. Hon ringde till Linköpings sjukhus och såg till att jag fick en tid för undersökning under narkos, så innan vi åkte hem visste vi att den 7 jan skulle jag till Linköping. Vidare skulle även en PET/CT göras men först en Magnetröntgen av lilla bäckenet.

Julen gick och jag var in dvala. Gick på autopilot, bara försökte att inte bryta ihop. Känslan av att ha cancer är konstig. Jag kände mig inte sjuk men jag insåg då att jag har haft lite molande värk, typ mensvärk, ganska länge. Antagligen så länge att jag glömt bort det. Blödningarna och flytningarna ökade under hela december.

MR-röntgen gjorde jag den 27 dec. Den tog 1½ h och jag hade jätteont i ryggen när jag gick därifrån. Hård brits att ligga på. Jag fick kämpa för att inte avbryta.

Nyår spenderade vi själva, jag var så rädd att blir sjuk och ville genomföra undersökningen den 7:e. Jag hade aldrig blivit sövd innan så jag var lite orolig. På sjukhuset träffade jag en annan tjej med livmoderhalscancer. Där hade de inte opererat bort tumören. Istället fick hon strålning och cellgift, varannan dag. Hon bodde i Sala och kunde inte pendla så hon bodde på Familjehotellet. Hon hade två barn, man och djur, som hon var ifrån i 6 veckor. Hon hade åkt hem julafton men hon skulle strålas juldagen så hon var snabbt tillbaka. Det var hennes behandling!

Jag hann tänka att så där vill jag inte ha det, om jag får välja, ta bort skiten. Efter undersökning fick jag träffa en läkare som bekräftade att min behandling skulle blir operation. Just då kändes det nästan som jag vunnit på jackpot. Men jag hade redan förberett mig på det värsta, dvs strålning och cellgift och att vara ifrån min familj. Skrämmande tanken! Jag skulle få en tid om ca 4 veckor då det varit röda dagar och operationerna låg lite efter.

8:e jan gjorde jag en PET/CT, då fick jag radioaktivt ämne injicerad i armen. Sedan fick jag 1 liter vatten med kontrastvätska i. Detta skulle jag dricka på en timme. Så medan det radioaktiva ämnet verkade skulle jag dricka massor. Sedan kissa precis innan undersökningen. Sedan sprutade sköterskan in röntgenkontrastmedel och sedan fick jag kissa igen innan urinblåsan undersöktes. På detta sätt skulle de hitta ifall jag hade fler tumörer i kroppen. Vad som händer är att tumörerna blir radioaktiv och blinkar på bilderna.

I mitten på jan ringde röntgenläkaren och berättade att de INTE hade hittat fler tumörer. Det blinkade bara på ”rätt” ställe. Han berättade också att min operation var planerad till den 5 feb. Det var såå skönt att veta att denna resan snart var slut.

Del 3 kommer snart.

Hanna