image_pdfimage_print

Troligen lymfödem

Igår ringde min läkare för att ge mig svaret på datortomografin och cellprovet. Inga tecken till cancer i buken eller gallan. Inga cancerceller i cellprovet heller. Det är så skönt att få svaret. Men benet är fortfarande svullet och hon trodde att det är troligtvis lymfödem. Visst låter det som gamla människor får? Jag googlade… som jag alltid gör och hittade lite information. Lymfödem innebär att en kroppsdel blir svullen när lymfvätskan samlas där. Ett obehandlat lymfödem kan leda till att det bildas fett- och bindväv i huden. Hjälp! Det har jag ju redan och jag vill INTE har mer. Kompressionsstrumpa kan räcka men forskning visar att fysisk aktivitet och träning såsom styrketräning simning och stavgång inte försämrar ett lymfödem utan snarare tvärtom.

Idag har jag kompressionsstrumpan på högerbenet. I skrivande stund tänker jag att jag borde haft strumpan på vänsterbenet också. Men solen skiner och jag tror det blir varmt idag så därför lät jag bli.

Läkaren ska nu skicka remiss till rehabiliteringen så jag kan få hjälp med behandling. Det finns en lymfpulsator som användas så att lymfdränaget fungerar bättre. Jag hoppas att de använder en sån på mig, så kanske vätskan försvinner.

Det känns så skönt att veta att jag inte har cancer, bara ett lymfödem!

Hanna

Svullet ben

För en tid sedan upptäckte jag att mitt högerben var tjockare än mitt vänsterben. Jag tänkte först att nu är jag riktigt tjock men när jag började jämnföra så blev jag orolig. Lymfödem? Jag googlade och tyvärr funkade inte stödtrumporna, inte heller rörelse. Benen blev inte bättre av promenad. 

Jag träffade en läkare som skickade iväg mig på ultraljud. Troligtvis en propp i benen. Inget att oroa sig över så han. Åkte direkt till Ryhov men tyvärr… ingen propp. Jag lämnade blodprov och läkaren tyckte att jag skulle kolla med KK, så att vi kunde utesluta canceråterfall. 

Jag fick tid på KK för återkontroll och min läkare kunde inte hitta något fel. Inga svullna lymfkörtlar eller cancertumörer i snippan. Men hon sa att vi skulle göra en CT (datortomografi) på buken, bara för att säkerställa att inte cancern kommit och hälsat på igen. Jag sa att vi redan hade sagt hejdå men läkaren hävdar att ibland fattar inte cancern att det är dags att sticka!

Idag är dagen då jag ska göra min datortomografi. Jag laddade upp med skönsång hela vägen hit. Anki Bägge “People say its in the air “. Bra start på denna eftermidag och kväll. 

Dags för glas nr 3. Skål!

Jag dricker alltså kontrastvätska blandat ned vatten, 20 ml Omnipaque + 1 l vatten. 1 glas i kvarten, vilket blir ca 2 timmar. Hurra, vad roligt! Nja…

Jag är mest rädd för återfall. Jag vill inte gå igenom hela cancerbehandlingen igen. Med illamående och cytostatika. Blä!

Jaja. Det är var det är. Ha det så bra så hörs vi snart!

Tjingeling! 

Hanna

Känslan när man lämnar dottern på skolan…

Inez

Inez speciella leende som hon alltid gör när jag ska fotografera henne

är både jobbig och rolig. Det jobbiga är att hon börjar bli stor och jag hänger inte riktigt med. Det sista året har det varit så mycket fokus att jag “glömt” bort barnen. Det roliga är egentligen samma sak, att hon börjar bli stor. Det går prata med henne, diskutera och skratt tillsammans på helt nytt sätt.

För ett par veckor sedan var jag på återkontroll. Allt såg bra ut men jag klagade lite över torra slemhinnor så jag fick östrogen utskrivet. 

Den sortens cancer jag hade livnärde sig inte på östrogen, därför kan jag ta det. Men östrogen ökar risken för t.ex. bröstcancer så jag måste, precis som alla andra, hålla lite kolla på brösten.

Nu måste jag jobba… mycket att göra =)

Tjingelling!

 

Hanna

Behandlingarna…

Nu har det gått ett par veckor av mina behandlingar. Behandlingsperioden började med 4 ggr av inre strålning. Inre strålning går till så att  jag får ligga på en brits, naken på underkroppen. Doktor Oscar kommer in och för in en stav, likt en massagestav i storlek och form. Sköterskan låser fast staven i ett metallstav så att den inte åker ut. Tydligen vill inte kroppen har främmande föremål intryckta *ler* Först tas en röntgen för att se så att staven sitter rätt. Sedan vrids britsen 45o. Sedan fästs en slang till staven och strålningen kan börja. Jag strålades i 1 min. Sedan är allt klart! Längre tid tar det inte. Det var första veckan. Det var lite deppigt att vara ensam men tiden gick och jag var väldigt trött och sov jättemycket.

Strålningsapparten

Strålningsapparten

Efter inre strålning är det dags för yttre strålning. Vecka 2 började med ett samtal med min ansvariga sköterska, Kristina. Jag fick veta om biverkningar och lite tips om vad jag kunde göra med krånglande mage. Hon berättade också att strålnings-programmet kommer att ändras efter ett tag. Strålningen tog 15 min med på och avklädning. Idag fick jag ett nytt program, plattan som skickar strålningen åkte runt mig samtidigt som den strålade. Två varv. Sedan klart, totalt 10 min. De föregående strålningarna strålades jag i ryggen, sedan från vänster sida och sedan höger. Till sist framifrån. Gick lite snabbare 5 min. Anledningen till att jag strålas mer i ett flöde är att det ska skydda den friska vävnaden mer. Vilket är bra, den enda frisk vävnad jag har är ju min äggstockar, urinblåsan och tarmarna. Och redan nu, efter 9 strålbehandlingar börjar urinträngningarna. Inte så att det gör ont men det känns annorlunda när jag kissar. Magen är orolig men det beror nog också på cytostatikan.

Cytostatikakavaljer

Cytostatikakavaljern som följer mig

Det var strålningen, jag har även fått två behandlingar av cytostatika. Först installerades in Picc-Line, det är en plastkatet som förs in i ett blodkärl i min högra överarm. Denna kommer sitta där tills behandlingen är avslutad. Detta för att slippa bli stucken varje vecka. Själva behandlingen går till så att först får jag en påse på 1½ l koksaltlösning. Jag har inga hjärtproblem så jag får lösningen ganska fort, 1½ h. Sedan är det dags för giftet… Cisplatin, jag tror att det är 2 l, vilket tar 2 h. Sedan får jag en på koksaltlösning. Det tar ca 5½ h med ombyte av förbandet på Picc-Linen. Väldigt drygt. Men jag har med mig sticket och det fanns väldigt många tidningar.

Biverkningarna har varit jobbiga. Hela helgen har jag mått ganska pissigt. Jag talade med min sköterska och igår fick jag ny medicin mot illamåendet. Idag mår jag ganska bra. Jag iofs en jobbig smak i munnen som aldrig försvinner. men det är något jag får ta. Går inte få bort men illamåendet är nästan borta. Skönt. Livet känns så lite bättre nu!

Fina tulpaner

Fina tulpaner

Idag har jag haft finbesök. Svågern med familj kom. Vi åt lunch, jag åt bakpotatis med skagenröra som var sååå god. Sedan när jag kom tillbaka till hotellet hade de lämnat fina blommor och peppande text. De är underbara!

Imorgon kommer en kompis och vi ska fika och gå på stan. Ska också bli roligt! Tack alla, ni vet vem ni är som stöttar mig i denna resan! Här kan du läsa om vad som hänt innan:

Hanna

Livmoderhalscancer, del 5

Har ni missat något av de andra inläggen så har ni de här, del 1del 2del 3 och del 4.

Livet är för j-vligt, sen dör man! Lite så känner jag just nu.

Kallelsen från Linköping kom i torsdag, den 3:e april. När jag läste brevet så stod det att jag skulle träffa läkare och diskutera strålningen samt göra en förberedande röntgen. Känslan jag ficka var att jag vill inte längre. Jag fattar ju att jag måste… men måste jag vilja, nej. I alla fall, läkartiden var tisdag 8 april.

Det började med att vi fick träffa en läkare, Oscar. Han frågade hur jag mådde och jag sa att jag mådde jättebra. Inga besvär efter operationen. I skrivande stund kommer jag faktiskt inte ihåg hur han sa det men summan av kardemumman är i alla fall att jag ska strålas, först inre strålning och sedan yttre strålning, totalt 23 st tillfällen. Dessutom ska jag få cytostatikabehandling, dvs cellgift, 5 tillfällen.

Allt snurrade runt och vi vände och vred på allt flera gånger. Jag var i chock. Jag skulle ju bara strålas 3-4 ggr på en vecka, sen skulle jag ju åka hem och fortsätta mitt liv!! Oscar berättade att tumören var för stor och att remitterande läkare hade skrivit i remissen om inre strålning. MEN läkarna på Onkologiska kliniken hade diskuterat och kommit fram till att jag nog ska göra hela programmet.

Efter samtalet så var det dags att göra en gynekologisk undersökning. Då skulle även staven provas ut som används vid inre strålning. Läkaren upptäckte att jag inte hade läkt helt och tog ett prov för att säkerställa att det inte var en ny tumör. Han satt även in två guldkorn för att använda som referens vid röntgen. Det gjorde ont, det var en tunn nål men aj. Jag fick en katet i urinröret och en pinne i ändan, båda två för referenspunkt vid röntgen.

Sedan var det dags för röntgen med staven och sedan utan. Röntgenapparaten åkte runt mig och fotograferade först ifrån min vänstra sida, sedan snett vänster och sedan snett höger. Sedan togs pinnen i rumpan bort och staven togs bort, och allt gjordes om igen. Sedan skulle jag till ett annat rum med en ny röntgenapparat som var som en tunnel. Först röntgade de mig och satte ut prickar som ska användas som riktmärken, så att jag ligger på samma sätt. Sedan var det dags att stoppa in staven igen och nya bilder. Det tog 1½ h. Jag var helt slut. Tårarna rann under röntgen och jag försökt fokusera på andra saker, men det är svårt!

Efter avslutad röntgen så fick jag mina första tider och sedan ville de att jag skulle träffa en annan sköterska som skulle informera om cytostatikabehandlingen. De skulle sätta in en Picc-line, en sk infart som droppet ska sättas i. Så slipper de sticka mig så mycket. Men prover ska tas så att jag kan få cytostatika, det är blodvärdet de kollar.

Det var mycket information och jag fick känslan av att jag ville rymma. Sticka ifrån allt och bara glömma. Jag får kämpa med mina egna instinkter för jag veta att jag måste göra detta.

Nu funderar ni väl när detta ska ske. Jo, den 22 april. Tisdagen efter påsk ska jag vara på Onkologiska Kliniken kl 10:00 för min första behandling, det blir inre strålning.

Hela vägen hem i bilen läste jag om bieffekter. Illamående och trötthet, det är vad jag kommer få räkna med. Blä, en sköterska, som försökte muntra upp mig, sa att jag kommer ju bo bara 10-15 min promenad ifrån sjukhuset. “Det är bara en liten backe sen är du här… och när du inte orkar gå upp för den så ringer vi taxi!” Jättegulligt MEN kommer jag inte ens orka gå upp för en liten backe!! Det kommer ju vara värre än att vara höggravid!

Var ska detta sluta? Jag har ju funderat på att börja löpträna igen. Jag har ju äntligen fått tillbaka livslusten. Jag har haft det så tufft, först depressionen efter uppsägningen och sedan när jag äntligen tagit mig ur det och vill satsa på mig själv med nytt företag… JOO, då får man cervixcancer!!

Jag har massor med känslor som vill ut och just nu har jag inte ord så att det räcker till. Det kommer mer sen.

Ha en skön torsdag!

Hanna