Årets tjejtur startade på Coop-parkeringen i Skara, men som vanligt började min resa 65 kilometer tidigare.
Strax efter klockan åtta åkte jag hemifrån och styrde mot Falköping för att plocka upp en kollega som kom från Vegby. Jag hann faktiskt lyssna färdigt på min ljudbok Bit för bit på vägen. Det här var hennes första Mustangtur, så det var extra roligt att ha henne med.
Vädret var lite kyligt, så vi började med taket på.
Som vanligt drog tjattret igång direkt. Det är tur att jag kör med farthållare, annars hade det nog blivit fortkörningsböter. Det finns ju inte mycket som slår känslan när det börjar mullra lite extra och farten ökar.
I Skara träffade vi upp ytterligare sex Mustanger och plötsligt var vi tretton tjejer. Vi åkte två tjejer i varje bil, förutom en som absolut ville åka själv så att hon kunde spela hög musik.
Här var jag bara tvungen att ta ner taket. Det var fortfarande molnigt, men solen ville uppenbarligen vara med på turen. Vi tog på oss jackorna och gav oss iväg.
En parentes, som faktiskt blir viktig för historien, är att tre av gubbarna hade bestämt sig för att åka till Karlfors gård och gå på Carden Party, en bilträff som jag också hade velat åka på om vi nu inte hade haft tjejturen.
Avresan var klockan tio och ingen visste vart vi skulle.
Men det är ju inte målet som är det viktigaste, utan resan dit. 😉
Vi körde på kringelikrokiga vägar, först på smala vägar genom Skara och sedan vidare ut på ännu mindre vägar. Min kollega och jag pratade nästan hela tiden, så jag hade inte riktigt koll på var vi befann oss. Men det brukar jag ju inte ha när jag sitter bredvid heller. Då stickar jag.
Efter ett tag började jag i alla fall känna igen mig. Vi närmade oss Flämsjön och Lerdala och plötsligt trodde jag, för ett kort ögonblick, att vi var på väg till Karlfors gård.
När vi kom fram var det bilkö. Och där stod min Volvo.
Jag insåg snabbt att det var Uffe som stod där och tutade när vi brummade förbi. Det visade sig vara en lång bilkö i motsatt färdriktning, så vi fortsatte vår färd på smala vägar utan mittlinje och ibland till och med utan kantlinjer.
Till slut sa jag till kollegan:
”Nu är vi nog på Kinnekulle. Håll utkik efter kalkstensbrott.”
Det är ju alltid roligt att se när man är där.
Och helt plötsligt blinkade Mustangen framför oss vänster och vi svängde in vid Österplana kyrka.
Det stod redan gott om bilar parkerade, men vi hittade en plats.
Jag trodde först att vi skulle stanna för en liten bensträckare, men det visade sig att det hade öppnat en restaurang i Österplana kyrka. Ett Agriturismo.
Vad är agriturismo, tänker du kanske?
Det gjorde jag också.
Vad är egentligen agriturismo?
Agriturismo är ett italienskt begrepp som ungefär betyder lantbruksturism. Det handlar om att kombinera jordbruk med turism och matupplevelser, ofta med råvaror från den egna gården eller från lokala producenter.
Så egentligen var det inte så konstigt att vi hamnade på just en sådan plats. Vi var på Kinnekulle, mitt bland lantbruk och lokala råvaror, och skulle få äta en måltid där maten stod i centrum.
Och vilken plats att göra det på!
Inne i kyrkan hade man sågat isär de gamla kyrkbänkarna och byggt olika bås för sällskapen. Vi blev tilldelade två av dem och snart kom servitrisen för att ta upp våra dryckesbeställningar.
Dagens lunch var en så kallad delad måltid.
Det innebar att all mat kom in på olika fat och sedan fick vi själva ta så mycket vi ville ha. På menyn stod:
- Triangelstek & örtmajo
- Rotselleri & bovete
- Friterad potatis
- Vaxböna, zucchini & lök
- Sallad & picklat
Och allt var närodlat, så klart.
Jag tycker verkligen om det här sättet att servera mat. Alla får smaka på allt och man sitter tillsammans och skickar faten mellan sig. Det blir på något sätt mer socialt än en vanlig tallrik med mat framför sig.
Efter maten blev det förstås kaka och kaffe.
När vi var mätta och belåtna gick vi en liten sväng runt kyrkan och strosade medan vi funderade på vart vi skulle åka härnäst.
Beslutet blev Varnhem och ett försök att hitta glass.
Så vi hoppade in i Mustangerna igen och fortsatte på ännu fler småvägar innan vi till slut hamnade vid Varnhems Café. Där blev det glass, precis som planerat.
Och när vi ändå var där kunde vi ju inte låta bli att fotografera alla fina dahlior.
Sedan var turen faktiskt slut och det var dags att styra tillbaka mot Falköping för att släppa av min kollega.
Totalt blev det ungefär 20 mil.
En riktigt härlig dag med kringelikrokiga vägar, mycket prat, god mat, glass, dahlior och förstås ett gäng Mustanger.
Och jag hoppas att min kollega var nöjd och att detta inte blir hennes första och sista tur.
