Blodomloppet 2010

Jag sprang hela vägen. Jag är stolt över mig själv för jag hade ett mål att spring på runt en timme OCH jag gjorde det 1 h 1 min 7 sek. Det är iofs bara 9660 m.

De första 3 km var värst. Det är uppförsbacke och det är mycket folk i vägen. Man kan inte springa i sitt eget tempo. Nu gjorde jag ju inte det, jag sprang ju ett snabbare tempo. Det kändes skönt att kunna prata lite fast jag sprang nästan på maxpuls. Nu vet jag att jag kan och har ett snabbare tempo i mig. Efter 5 km blev det bara lättare och lättare. När man hade sprungit 7 km så blev jag nästan ledsen, det var ju snart slut. Jag skulle snart inte få känna den underbara känslan som jag hade under hela loppet. När det var 1600 m kvar sa vi till varandra att det springer vi på 9 min MEN vi ökade så mycket att vi gjorde det på 7 min! Det var lite jobbigt att springa om alla som gick 5 km, de kom ju i mål nästan samtidigt som oss. Men vi sick-sackade oss fram och på upploppet sprang jag nog det snabbaste jag kunde. Fast jag fick aldrig mjölksyra, det var skönt.

Om ett par dagar kommer målvideon, det ska bli så kul att se Malin och jag gå i mål samtidigt. Vi fick nämligen samma sluttid =)
När vi kom i mål sa mamma att hon också ville ha en sån fin medalj (förra årets var inte så fina). Jag sa då att hon skulle inte backat ur loppet då 😉 Nästa år, svarade hon då. Ja, ja, tänkte jag!

Hanna

Kommentera