Ibland är livet orättvist

Jag sitter här och vet inte hur jag känner. Jag känner mig tom och förlamad. Tårarna är nära men ändå kan jag inte gråta. Jag har gråtit så mycket och nu gråter jag inuti.

Jag har förlorat min pappa. Han lämnade oss hastigt i onsdagskväll. Jag fick chansen att säga farväl men det räcker inte. Jag vill inte säga farväl till pappa, jag vill att han ska finnas här för mig. Jag vill att han ska få vara med när hans barnbarn växer upp, jag vill att han ska vara med när jag gifter med.

Det är inte rättvist att min pappa inte finns längre. Han var inte sjuk. Jag fick ingen varning, ingen tid att förbereda mig. Jag fick ingen sista kram. Om jag ändå hade vetat att det var sista gången. Jag hade kramat honom så hårt och inte släppt honom. Jag hade sagt till honom att jag älskar honom. Jag hade berättat för honom hur mycket han betyder för mig. Jag hade inte släppt hans hand. Jag önskar att livet inte vore orättvist.

Pappa, jag saknar dig! Saknaden är oändlig!

pappa och jag
Hanna

4 thoughts on “Ibland är livet orättvist

  1. Anonymous
    • Svara

    Va fina ni är! kram Marie

  2. Anonymous
    • Svara

    Hanna, din pappa visste hur mycket du tyckte om honom, så det missade du inte att säga. Det som i alla fall är en tröst tycker jag är att han slapp lida, det hade han inte velat. Vet inte varför jag tycker det är så tragiskt med just Björn, men så är det. Han var den snällaste, roligaste o mest givmilda person vi känner och vi kommer alltid att sakna honom, men just nu känner vi mest för er barn och Ann-Marie. Tiden läker alla sår, det vet vi. Men glömmer Björn, det gör vi aldrig.

  3. Linda
    • Svara

    Hanna min vän!
    Jag finner inga ord. Detta är bland det värsta som kan hända. Behöver du en vän så vet du var jag finns!

    Massa kramar till dig/er!

  4. Anonymous
    • Svara

    Tänker på dig vännen! Finns här om du vill prata.
    Massa styrke kramar till er alla/ Anette

Kommentera