Jag har varit lite låg de senaste dagarna… och vad gör jag när jag är låg?? Jo, jag äter. Jag äter tills jag blir proppmätt och ändå funderar jag på vad jag skulle kunna äta mer. Som tur är så har jag inte överätit kolhydrater utan jag håller mig till kvarg och ost. Jag tror att jag skulle trillat dit ännu hårdare om jag hade gått på mackorna!
Efter jag ätit och är mätt så blir jag arg på mig själv och för ett inre bråk. Min olika sidor skriker och gormar till varandra och det känns som det ända sättet att döva dom är att äta ännu mer. Förstår ni, en negativ spiral. Jag har lidit av detta i stort sätt hela mitt liv. Jag döva saker med mat och jag äter när jag är uttråkad. Jag kan alltid hitta en anledning till att äta något.
Jag har ett annat exempel, just nu sitter jag med ett problem som jag försöker lösa, ett programmeringsproblem. Jag tänkte då att jag skulle göra en paus och genast skriker någon i huvudet att jag ska kolla om det finns något att äta. Jag är fortfarande proppmätt sedan frukosten och vattnet jag tvingat i mig. Det är så otroligt jobbigt!
Det bästa vore ju att ge mig ut och springa MEN det öser verkligen ned… så mycket att det till och med regnar på fönstren. Ja, jag vet… det går att springa i regn också MEN jag är ju lite låg och omotiverad, därför behöver jag endorfinerna men det är för jobbigt att skaffa dom. Ologiskt? Nja, hos mig är det logiskt… nej, jag skojar bara! Jag vet vad jag måste göra men det tar emot!
Nu skiner solen och jag tror att jag snörar på mig skorna. Jag är ju redan ombytt! Det värst som händer är ju att jag blir blöt!
Tjingeling!
