Det här är Bruno. Han är en Cavapoo och ungefär fyra månader gammal. Men jag får nog börja från början. Hur jag, som är hundrädd, ens kunde tänka tanken att skaffa hund.
Det började med en reel i höstas. En supergullig hund kom springande runt ett hörn och jag skickade klippet till Uffe. Vips så fylldes hela mitt flöde av gulliga hundar.
När vi var ute och körde Mustang frågade Uffe vad det var för ras och jag började undersöka filmen lite mer noggrant. Samtidigt kom jag på att min kollega hade skaffat en ovanlig ras, så jag gick igenom hennes profil och såg att hon hade en Cavapoo.
Vi åkte och hälsade på, fullt medvetna om att om hela familjen fick träffa en så gullig hund så skulle det bli svårt att säga nej.
Det konstiga var att jag inte var rädd för Atlas. Tvärtom. Jag blev bara mer och mer övertygad om att det här var rätt för vår familj.
När vi åkte därifrån kontaktade jag samma kennel som min kollega hade använt, Lyckotassen. De hade valpar med jämna mellanrum så väntan blev inte så lång.
Den 1 januari föddes han. Olof från Frostkullen. Men vi hade redan bestämt att han skulle heta Bruno 😉
Vi hämtade honom den 28 februari och i skrivande stund har han varit längre hos oss än hos kenneln.
För varje dag som går blir han mer och mer en egen liten individ. Och jag ångrar inte en sekund att jag vågade ta steget och skaffa en pälskling.
